Inte springa för att hinna utan för att sluta minnas

Jag är besatt av tid, åldrande och hur det som en gång var inte längre finns annat än som minnen hos en person eller i ting, till exempel en bok eller en LP-skiva. I romanen Viriconium skriver M John Harrison om en framtid, en döende värld, i vilken människor från en dåtid väcks upp och hela deras tillvaro går ut på att jaga och återskapa det som inte längre finns. I frustrationen över att de inte lyckas tar de ibland till det enda som återstår, att gå in i vansinnet eller att bara springa det snabbaste de kan tills kroppen inte längre orkar. Så är det mig mig och minnena jag bär på. Det är som om jag lever i två tider samtidigt, nutiden (“framtiden”) och dåtiden, där den senare spökar i den förra. Minnena finns där men så fort jag får fatt i ett så blir det till en dimma som sprids i vinden. Jag vandrar i ett landskap som egentligen är två landskap. Bekanta ansikten från dåtiden dyker upp för att ersättas av ett nutida okänt. Det är då jag börjar springa och springer tills det inte längre finns några tankar kvar; på gränsen till att gå sönder. Allt som återstår är jag och utmattningen.