One-shots vs. kampanjer i rollspel

En kort reflektion över skillnaden mellan att spela ett kort 1-kvällsäventyr (ett så kallat one-shot) och en längre kampanj: jag verkar vara skapt för det senare. När du spelar ett one-shot är du tvungen att ge allt och i synnerhet i ett spel som bygger mycket på improvisation, inte minst i ett spelledarlöst rollspel, så är varje scen viktig. Fokus är viktigt och häftiga beskrivningar och idéer premieras. Själv sitter jag oftast med en växande panik över att inte förmå prestera tillräckligt bra. 

I en kampanj och i längre äventyr så tillåts allt detta växa fram. Du har tid att lära känna din egen och de andras rollpersoner, miljön ni befinner er i och spelledarpersonerna som befolkar den. Jag är en sån som behöver tid. Jag behöver tid för att bli trygg med gruppen, spelledaren, rollpersonerna och utforskandet är en viktig del av spelglädjen. När det är som bäst blir ett organiskt samspel mellan spelarna och spelledaren som överraskar allihopa. Naturligtvis sker detta även i one-shots men jag verkar som sagt var inte vara en person som trivs med det spelsättet. Och när det förväntas att jag ska hitta på lika mycket som spelledaren (om nu en sådan ens finns med i spelet) då vantrivs jag. Jag vill ha dynamiken mellan spelare och spelledare, tid att växa in i världen, möjligheten att reagera på det som spelledaren lägger ut framför mig. Som spelare vill jag använda rollpersonen som min avatar, bestämma över dess handlingar och drivkrafter men resten, vad som finns framför avataren/rollpersonen och konsekvenserna av handlandet, det får gärna spelledaren ta hand om.