Självhjälpsböcker

 Min fru sade för ett par dagar sedan att jag som bokälskare och någon som ser värdet av läsning borde läsa självhjälpsböcker. Hon menade alltså inte att jag bör läsa den typen av böcker utan att jag borde vara den typ av person som dylika böcker riktar sig till. Men icke. Jag läser i princip aldrig självhjälpsböcker. Med ett undantag: yogaböcker. Det beror i och för sig på att jag i många år utövat yoga och även periodvis instruerat andra i denna ädla konst. Vidare, när jag var intresserad av esoterik och magi läste jag många böcker i ämnet och till viss del kvalar även dessa böcker in i denna kategori men långt ifrån alla.

Så varför läser jag inte självhjälpsböcker? Jo, för att de grovt sett kan delas in i två kategorier, de som riktar sig till män och de som riktar sig till kvinnor, och jag trivs inte i någon av dessa roller såsom de sägs vara i dessa böcker. Allt faller tillbaka på den tröttsamma rollfördelningen att män ska vara aktiva och kvinnor passiva, män ska vara intellektuella och kvinnor emotionella och så vidare. Suck. Och så finns det en annan sak i böckerna som gör att jag inte läser dem: fokuset på mig, mig och mig. 

När jag tänker tillbaka så finns det egentligen bara en typ av självhjälpslitteratur som jag uppskattar och det är den kristna uppbyggelselitteraturen. Men hur kommer det sig att jag som hälften av tiden anser mig vara ateist eller satanist, på sin höjd en sekulär kristen finner tröst och hjälp i kristna texter? Författaren, poeten och journalisten Bengt Nerman skriver i sin alltför lite lästa text Till frågan om Guds hand att "...religionen erbjuder oss ett metaforiskt språk och ett sätt att vara i detta språk, som gör det möjligt för oss att genomleva våra liv i kärlek." Just det, att genomleva våra liv i kärlek. En kärlek som sträcker ut sin hand till andra, från mitt hjärta till ditt hjärta. Jag må bära på hur mycket smärta som helst men den viktigaste lärdomen från den kristna "självhjälps"-litteraturen är att en utsträckt hand är värd mer än något annat. I brist på annat kan vi kalla den för en självavvecklingslitteratur, ett ord som jag lärde mig av en broder i en orden jag var medlem i under många år.